Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Lustgas undergräver klimatvinster


Lustgas från bl a åkermark riskerar att delvis motverka de klimatvinster som övergången till biodiesel och bioetanol skulle innebära. Dessutom är det inte oproblematiskt att beräkna hur mycket lustgas som bildas eller hur dessa beräkningar skall användas. Här diskuterar fil dr Åsa Kasimir Klemedtsson och professor Leif Klemedtsson ett par viktiga aspekter av den här problematiken. Båda är verksamma som forskare vid institutionen för växt- och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.

Just nu finns ett stort intresse för biodrivmedel. Intresset har ökat ytterligare efter den forskningsrapport som nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen och hans kollegor nyligen publicerade. I rapporten menar man att odlandet av råvaror för biodrivmedel i vissa fall leder till en lustgasproduktion som påverkar klimatet i större utsträckning än koldioxidutsläppen från fossila bränslen – det vill säga just de bränslen som det förnyelsebara biodrivmedlet är tänkt att kunna ersätta.

Potent växthusgas

Lustgas är en växthusgas som är 300 gånger starkare än koldioxid och som har en uppehållstid i atmosfären som är längre än 100 år. Gasen bildas framförallt av de bakterier som finns i marken och sedimenten. Bakterierna stimuleras av kväve, och ju mer kväve som snurrar i biosfären, desto mer lustgas bildas i åkrar, vattendrag och hav, där det utlakade kvävet hamnar. Men kväve är avgörande för odlingen av de grödor som används i både livsmedelsproduktion och bioenergiproduktion. Ju större behov av kvävegödsling en gröda har, desto mer kväve behöver i förlängningen fixeras. Detta kväve omvandlas sedan under många år till lustgas både i åkermarken och i de omgivande ekosystemen.

Det nya inslaget i rapporten från Crutzen och hans medarbetare är att den globala tillförseln av lustgas till atmosfären relateras till den globala kvävefixeringen. Man finner då att lustgastillförseln fram till idag motsvarat 3-5 procent av kvävefixeringen (biologisk kvävefixering, handelsgödseltillverkning och vid förbränning vid hög temperatur). Detta tillvägagångssätt innebär att man utgår från atmosfären för att beskriva emissionen på jorden (”top-down”).

Emissionsfaktorer

Tidigare har vi och andra forskare försökt att mäta hur mycket lustgas som avges från olika åkrar och ekosystem för att lägga samman dessa mätningar till en total bild av lustgasemissionen (efter ”bottom-up”-principen). Baserat på sådana mätningar har IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) utvecklat emissionsfaktorer avsedda för olika typer av system som grovt beskriver storleken av emissionen. Syftet är att förse varje land med redskap för att kunna rapportera storleken av växthusgasavgången inom regionen till Klimatkonventionen.

Den enklaste formen av emissionsfaktor, som alla länder kan använda, bygger på en beräkning av emissionen från mark baserat på mängden kväve i det gödsel som används och anges till 1 procent av det tillsatta kvävet. Eftersom mätningar av lustgasavgången visar att avgången varierar över yta och tid har emissionfaktorerna ett stort osäkerhetsintervall – emissionen behöver inte utgöras av 1 procent av kvävet utan kan variera från 0,3 procent till 3 procent eller mer. Dessutom kan man ifrågasätta mätmetoderna eftersom de tidigare inte klarat av att fånga den stora rumsliga och tidsmässiga variationen och dessutom stört växterna under mätningen. Nu finns dock nya metoder som på ett bra sätt klarar av att ge ett rättvisande mätresultat.

Missvisande beräkningar

Vi anser att det är fel att använda emissionsfaktorerna vid övergripande systemanalyser (s k livscykelanalyser) för att ange storleken på lustgasemissionen från en åker eller en gröda. Syftet med emissionsfaktorena har varit att ge även fattiga länder en möjlighet att på ett någorlunda enkelt vis kunna rapportera utsläpp av växthusgaser till internationella organ.

Även om vi vet att storleksuppskattningar av lustgasavgång från olika ekosystem är osäkra, och behöver förfinas med ytterligare och bättre mätningar, kan vi peka på att risken för att vissa biobränslen, som raps-diesel och vete-etanol, kan orsaka upp till 50 procent mer växthusgaser än om bilarna körs på fossilt diesel eller bensin som släpper ut koldioxid. Allt odlande ger upphov till lustgas, men i olika mängd. Och vi vill inte vara pessimister utan peka på att odlandet kan förbättras genom en mer försiktig gödsling. På så vis kan växterna ta upp allt löst kväve i marken samtidigt som fotosyntesen blir så pass hög att mycket biomassa kan bildas. Dessutom är det viktigt att ta vara på restprodukterna från skogs- och jordbruket för energiändmål eller som foder. För att beskriva olika produktionssystem och produkter behöver forskningen använda modellberäkningar av emissioner (istället för stela emissionfaktorer) och kombinera dessa med livscykelanalyser.

Rubrikbilden visar skörd av sockerrör i Australien. Foto: CSIRO Land and Water, Australia, 2008.


 

Sidansvarig: Leif Anderson|Sidan uppdaterades: 2009-06-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?