Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Vad händer med Golfströmmen?

På senare tid har farhågor väckts beträffande Golfströmmens framtid. De konsekvenser som den globala uppvärmningen har för Arktis skulle kunna resultera i att Golfströmmen försvagas och till och med stannar av, menar vissa. Men enligt Leif Anderson, professor i hydrosfärsvetenskap vid institutionen för kemi, och Anders Stigebrandt, professor i oceanografi vid institutionen för geovetenskaper, stöds inte dessa farhågor av de vetenskapliga fakta som finns tillgängliga idag. Tvärtom finns indikatorer som pekar mot att den globala uppvärmningen skulle kunna leda till en förstärkning av Golfströmmen.


Golfströmmen bidrar till att varmt vatten från Atlanten strömmar norrut längs Skandinavens västkust och gör vårt klimat betydligt varmare än normalt på våra breddgrader på andra håll i världen. Drivkraften bakom den här strömningen är den djupvattenbildning som sker i delar av Arktiska oceanen och haven öster om Grönland. I de här områdena sjunker havsvatten från havens ytskikt ned mot djupen på grund av hög densitet. En orsak till denna höga densitet är att vattnet här har hög salthalt, en salthalt som ytterligare ökar i samband med bildningen av havsis eftersom saltet då fälls ut ur isen. En annan orsak till att havsvattnets densitet ökar är den avkylningen som äger rum i de här kalla haven. När det salta, tunga ytvattnet sjunker ersätts det av inströmmande, varmare vatten från Nordatlanten – Golfströmmen.
    Den fråga som väckts på senare tid gäller om inte den ökade temperatur, som den globala uppvärmningen innebär, kan leda till en ökad tillförsel av färskvatten i dessa hav. Detta, menar vissa, skulle kunna leda till att djupvattenbildningen bromsas eller helt upphör eftersom ytvattnets densitet minskar. Detta skulle i sin tur kunna resultera i att strömningen av varmt vatten från Atlanten avtar eller helt stoppas, det vill säga att Golfströmmen stannar av. Frågan är om denna hypotes har vetenskapligt stöd.

Färskvattentillförseln i Arktis

En avgörande faktor i sammanhanget är salthalten i Nordatlanten och Arktiska oceanen och under vilka förutsättningar denna salthalt kan förändras på ett sådant sätt att djupvattenbildningen, och därmed drivkraften bakom vattencirkulationen i världshaven, påverkas.
    Färskvatten tillförs de kalla haven i Arktis från flera olika håll. De viktigaste källorna är flodvatten från Sibirien och Kanada och nedsmältningen av frusen havsis under sommartid, men färskvatten tillförs också genom smältningen av glaciärer, framför allt Grönlands inlandsis, och genom nederbörd. Sammantaget bidrar dessa källor till avsevärda mängder färskvatten som strömmar in i de arktiska haven, men hittills har detta inte påverkat bildningen av djupvatten – bland annat eftersom faktorer som vindfält och jordrotation bidrar till att hålla det utspädda vattnet ur vägen så att det inte stör djupvattenbildningen och därmed cirkulationen. Men om färskvattentillförseln ökar ytterligare skulle bilden kunna bli annorlunda, och under de senaste årtiondena har vi fått signaler om att detta börjar bli aktuellt – rapporter visar att havsissmältningen i Arktis tilltar, att det skett ett tillskott av flodvattentillförseln till Arktiska oceanen och att avsmältningen av Grönlandsglaciären ökar.
    Den ökning av färskvattentillförseln som observerats utgör emellertid bara en bråkdel av den totala färskvattentillförseln i området, och det finns inget som tyder på att detta kan påverka djupvattenbildningen på ett sådant sätt att den storskaliga oceancirkulationen hejdas. Den faktor som möjligen kan få betydelse i framtiden är om smältningen av Grönlandsisen ökar dramatiskt, men även om detta skulle bli aktuellt kommer det inte att påverka Golfströmmen inom de närmaste 100 åren eller mer.

Vindburen fukttransport

En annan omständighet som spelar roll för salthalten i Nordatlanten är passadvindarna över Panama-näset. Dessa vindar transporterar bort stora mängder av det färskvatten som avdunstat från Atlantens väldiga vattenyta västerut till Stilla havet, och bidrar därmed till att både öka salthalten i Atlanten och sänka salthalten i Stilla havet. Detta medför att Stilla havet får alltför låg salthalt för att kunna ge upphov till djupvattenbildning på samma sätt som i Atlanten, vilket ger Atlanten ett slags monopol på denna blandningsprocess som är så avgörande för vattencirkulationen i oceanerna.
    Passadvindarna bidrar alltså till att hålla uppe salthalten i Atlanten, men frågan är om den ökade färskvattentillförseln i Nordatlanten från den smältande Grönlandsisen kan komma att inte bara kompensera utan också överkompensera den vindburna bortförseln till Stilla havet i så stor utsträckning att salthalten i Nordatlanten likväl sjunker och blandningsprocesserna upphör. De data som redovisas i den senaste IPCC-rapporten från FN:s klimatkommission visar dock att ytskiktet i Stilla havet blivit färskare under senare år samtidigt som ytskiktet i Atlanten blivit saltare. Beräkningarna visar att salthaltsminskningen i Stilla havet motsvarar en förlust av färskvatten från Atlanten som är betydligt större än tillskotten genom smältningen av Grönlandsisen.

Golfströmmen förstärks?

Slutsatsen är att den globala uppvärmningen totalt sett snarare förefaller att bidra till en ökning av salthalten i Nordatlanten, trots den smältande Grönlandsisen, eftersom uppvärmningen skapar mer gynnsamma förutsättningar för passadvindarna att transportera bort färskvatten från Atlanten. Utifrån de data som finns tillgängliga idag kan man göra beräkningar som pekar på att den ökade globala uppvärmningen ökar vattentransporten till Stilla havet via atmosfären i högre tempo än vad som motsvaras av ökningen av tillförseln av färskvatten från Grönlands inlandsis. Med en tilltagande global uppvärmning kan vi i så fall räkna med att Golfströmmen förstärks snarare än försvagas i framtiden.

Rubrikbilden överst på sidan visar den termohalina cirkulationen, som Golfströmmen är en del av och som är beroende av bl a djupvattenbildningen i de arktiska haven och Nordatlanten. Grafik: Hugo Ahlenius, UNEP/GRID-Arendal.

Färskvattenkällor

Färskvattentillflödet till Arktiska oceanen och Nordiska haven kommer från följande källor (km3/år):

Havsis: 4 000
Flodvatten: 3 300
Berings sund: 2 500
Nederbörd: 900
Norska kustströmmar: 250
 

Förändring i färskvattentillförsel

Förändringar av färskvattentillförseln till de arktiska haven (km3/år):

Havsis: +150
Grönlandsglaciären: +100
Flodvatten: +4

 

Isutbredningen

Isutbredning i Arktis sommartid har minskat med ca 7 procent per årtionde under de senaste 30 åren. Detta motsvaras av i medeltal ca 150 km3/år, om man räknar med ett 2 meter tjockt istäcke som utgångspunkt. Generellt sett har istäcket i Arktis minskat mer efter 1950 än vad de flesta modeller förutskickat.

Grönlandsglaciären

Grönlands inlandsis minskar längs randen men ökar på höjden. Totalt innebär emellertid detta en nettominskning på ca 100 km3/år under de senaste åren, vilket betyder att färskvattentillförseln till Nordiska haven ökat i motsvarande grad. Som jämförelse är detta ca 25 gånger mer än den ökning av färskvattentillförseln som floderna står för.

 

Flodvatten

Färskvattentillförseln från floderna har ökat med 4 procent sedan 1970. Det motsvaras av en ökning på ca 4 km3/år under de senaste årtiondena.

Sidansvarig: Leif Anderson|Sidan uppdaterades: 2009-06-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?